Kalops

 

 

Man börjar se en trend. Söndagar är husmanskostdagar. Idag blev det kalops inspirerad av Tore Wretman men jag ville inte följa hans recept till punkt och pricka. Så här gjorde jag.

 

Knappt 1 kg grytbitar av älg

1 stor gul lök

1 stor morot

smör till stekning

1 buljongtärning

ca 4 dl vatten

några kryddpepparkorn

2 lagerblad

ca 2 msk vetemjöl

salt och svartpeppar

2 ansjovisar och lite ansjovisspad

 

Köttet putsades och skars i lagom stora bitar. Därefter bryntes köttet, löken och moroten. Jag la allt i en gryta tillsammans med buljongtärning, vatten och kryddor och så fick det stå och småputtra länge, minst 2 timmar skulle jag vilja påstå. Mot slutet gjorde jag en redning med mjöl och lite vatten som vispades i grytan. Därefter blandade jag i ett par hackade ansjovisar med lite spad och smakade av om det behövdes salt eller peppar innan servering. Potatis och inlagda rödbetor är självklara kompisar.

 

Det konstiga i Tores recept var att det inte var med någon buljong och inte heller något salt. Kanske är det så självklart att det inte behöver nämnas? Däremot fick jag tipset att blanda i bitar av ansjovis och det var nåt nytt. Men så gjorde man visst förr och det gav nog lite extra smak i grytan.

 

Övriga familjen tyckte det var välsmakande och åt med god aptit. Själv har jag alltid tyckt att kalops är lite sisådär, medelmåttig mat. Jag gillar bäst rödbetorna. Men den här gången var det ändå över medel. Antingen var det ansjovisen eller så var det moroten. 

 

(Det blev inte så många foton för jag hittade inte kameran under matlagningen.)

 

 

 

Våfflor

Ett recept ur boken var jag ändå tvungen att testa på en gång. Våfflor har jag alltid gjort med färdig mix men idag tänkte jag testa göra egen smet. Det råkade vara så att vi hade en hel del grädde i kylskåpet. Faktiskt väldigt mycket grädde och det beror på dålig planering av inköp.

Receptet lyder som följer:
4 dl tjock grädde
4 dl vetemjöl
2 dl isvatten eller iskallt vichyvatten
100 g smält smör (ljummet)

Grädden skulle vispas till skum, och sedan blandas med mjöl utblandat i vatten och därefter i med smöret. Förmodligen vispade jag grädden lite för länge och när man blandar 2 dl vatten med 4 dl mjöl så blir det ju en deg? Ja, det blev verkligen ingen våffelsmet utan en våffeldeg men det gick bra att grädda i alla fall. Frasigheten och flottigheten var det då rakt inget fel på. Jämfört med våffelmix så smakade det rätt annorlunda. Gott, men något som kanske saknades var lite salt. Ja, hur som helst åt jag på tok för mycket så jag har mått lite smått illa några timmar nu. Allt som innehåller mycket grädde måste inmundigas med måttfullhet, vilket jag aldrig lär mig.

Inspiration

 Jag har köpt en bok som kommer att ta mig ut på nya (och gamla) kulinariska äventyr.


Jag skulle kunna ägna bloggen helt och hållet till att laga mig genom sida för sida. Vad sägs om ålaladåb på smörgåsbordet, tisdagssoppa eller märgpudding som efterrätt? Men å andra sidan känner jag att våren är på väg, gräsmattan börjar på sina håll att synas och springskorna har letats fram. Jag har några andra projekt som lockar och att ställa sig med långkok hinns kanske inte riktigt med. Vi får se vad som händer...

Hur som helst är detta en mycket omfattande receptsamling, utan bilder och utan så många omskrivningar och utsvävningar. Rakt, rent och enkelt. Torgny Lindgren lär om denna nyutgåva av Tore Wretmans bok från 1967 sagt så här:

”Maten hör till livet, och livet är en ganska grov historia. Stunderna av förfinad jungfruolja och tioårslagrad vinäger är få. Det basala i våra liv är köttet. Och potatisen. Och köttet behöver inte alltid benämnas fransyska eller oxfilé. I uppriktighetens namn kan köttet bara få heta köttet och ingenting annat.”