Vildsvinsgryta

 

 

 

Dagens middag var en egenkomponerad gryta med lite ditt och datt som jag hittade här hemma utan att behöva åka och handla. Egentligen kanske man kan ifrågasätta om vildsvin hör till svensk husmanskost (om husmanskost är mat från typ 1900-talet.) Vildsvin utrotades i Sverige på 1700-talet och har återinförts i hägn. I slutet av 1900-talet har de återkommit till de svenska skogarna genom rymningar. Nu är de mycket vanligt förekommande i södra Sverige och borde väl därför vara ett ganska klimatsmart köttalternativ. Hur som helst känns det lite husmanskostigt i alla fall så det får komma med på bloggen. 

Det började så här. I morse plockade jag ut en påse kött ur frysen. Tyvärr var den inte uppmärkt med vad det var i den men jag gissade att det var något från ett vildsvin. När den hade tinat såg jag att det var några bitar typ biffar som förmodligen var tänkt att grillas men då var jag redan inne på gryta.

800 g vildsvin
1 gul lök
1 palsternacka
1/2 rotselleri
2 morötter
150 g bacon
salt
peppar
4-5 dl buljong
enbär, timjan
3 dl grädde
vetemjöl till redning


Först skars köttet upp i ganska stora grytbitar som stektes lätt och togs åt sidan.



Därefter skars rotfrukterna i lagom stora bitar som också fick stekas lätt. Sist fick bacon och lök en omgång i stekpannan.

Köttet åkte tillbaka i grytan tillsammans med buljong, salt och kryddor och det fick småputtra cirka 20-30 minuter. Jag skar i en köttbit och uppfattade den hyfsat mör. Det var inte något kött för långkok jag hade hittat. Sedan blandades rotfrukterna och grädden i och det fick puttra ungefär lika länge till.Väldigt svårt att veta hur länge köttet skulle koka. Därefter blandades lök och bacon i och såsen reddes av med lite vetemjöl.

Rätten serverades med kokt potatis, kokta rödbetor och lite sallad. Det var inte den bästa rätt jag har lagat men som en vardagsmat duger det. Jag kan i alla fall rekommendera vildsvin eftersom det finns många användningsområden och blir oftast godare än fläskkött.

Köttfärslimpa

Köttfärslimpa är en rätt som jag har varit lite rädd för. Eller rädd och rädd, jag har väl respekt för den kan man säga. Jag har inget minne att vi någonsin åt det hemma men på skolmatsedeln fanns den och huvaligen så hemskt det var, grått, smaklöst och med sönderkokta potatisar och skinnig sås till. Jag har därefter undvikit den rätten så gott jag har kunnat. (Jo, jag vet att det är i princip som köttbullar men det är inte så jag minns det.)

Idag fick jag ändå ett infall att testa och det blev en rejäl laddning. Vi har så stora påsar älgfärs i frysen så jag fick dubbla receptet. Så här gjorde jag.

1 kg älgfärs

500 g fläskfärs

3 dl havregryn

4 msk potatismjöl

2-3 tsk salt

1/2 tsk peppar

3 ägg

1 1/2 dl mjölk

1 hackad gul lök

5 dl buljong

 

smör, ströbröd

 

Jag blandade ihop allt i en bunke och rörde runt tills jag fått en fin jämn smet. Sedan formade jag två stora limpor på en smord långpanna. Jag penslade dem med smör och strödde på lite ströbröd. Därefter in i ugnen, 175 grader i ca 45 minuter.






Buljongen skulle förstås vara till såsen som skulle hällas på efter halva tiden men jag gjorde helt enkelt fel och blandade buljong i köttfärsen. Det blev förvånansvärt bra det med, inte löst som man skulle tro och det gav en god smak och sälta. Istället tog jag mindre mjölk, i originalreceptet skulle det nog vara 4 dl. Det är av misstagen som nya recept dyker upp. Mot slutet av gräddningen tog jag istället lite vatten och hällde på plåten .

Det var en så stor sats att det blev lite smet över och det gjorde jag några pannbiffar av. Nu har vi mat typ fram till jul.

Middagen serverades i finservis, det är ju ändå fars dag. Tillbehören blev lagom kokta potatisar, gräddsås och kokta rödbetor. Det här blev en riktigt lyckad måltid.

 

(Det ser ut som en påskdukning men vi behöver lite färg i höstmörkret.)

Bruna bönor

Nu ska jag beskriva en hyfsat misslyckad maträtt. Bruna bönor känns ju som en riktig klassiker. Jag har haft påsen med bönor ett tag i skafferiet men inte riktigt kommit till skott. Sen för några dagar sen då jag skulle vara hemma en vardag fick jag ett infall och la mina bönor i blöt. Jag gjorde det på kvällen och lät de ligga över natten. Jag tog inte så mycket eftersom övriga familjen tydligt deklarerat att de inte tänkte äta. På morgonen hällde jag bort vattnet men insåg då att de var alldelens för lite bönor så jag blötlade en omgång till.


Jag utgick sen från Tore Wretmans recept. Bönorna skulle kokas i 1 1/4 liter vatten i ca 1 1/2 timme så jag satte igång i god tid på eftermiddagen. Och kokade och kokade och kokade. Men det var som att det aldrig blev klart. Bönorna kändes fortfarande hårda. Till slut gav jag upp och blandade 3 msk sirap och 3 msk matättika och 1 tsk salt i det brungojsiga vattnet. Sen en liten redning med potatismjöl. Det enda positiva var att såsen smakade precis som bruna bönors sås brukar smaka. Att det var sirap och ättika hade jag aldrig kunnat gissa! Bönorna däremot var inte riktigt genomkokta även om de kokat långt över 1 1/2 timme. Det gick ju att äta med lite god vilja för det är ju dumt att kasta mat. Jag tror att felet var att de skulle ligga i blöt längre innan kokningen.

Nu vet jag inte vad jag ska hitta på härnäst. Kanske blir det en liten märgpudding eller en aladåb så här på höstkanten. Vem vet?

Tunnbröd

Idag har jag, min mamma och mina döttrar bakat bröd på gammeldags vis. Något som inte var helt lätt när man inte har vanan inne. Det krävs ett visst handlag och en viss känsla. Kanske är det en kunskap som går i graven med den äldre generationen.

Vi fick börja redan igår kväll med att förbereda jäsningen och börja elda i ugnen.

Dagen innan:
3 l mjölk (kall)
1 1/2 pkt jäst
3/4 msk salt
ca 11/2 msk brödkryddor
ca 1 l havregryn
rågsikt tills det blir en lagom lös smet (kanske 1 1/2 kg)

 

Smeten fick stå under bakduk och jäsa över natten.

 



 

I morse blandade vi i 1 l mjölk till, hjorthornssalt och så mycket rågsikt att det blev en ganska lös deg.

 

 

 

 Mamma åkte iväg och eldade en gång till i bagarstugan. Sen var det dags att dra igång själva baket.

 

 

 

 

 

 

Det var flera svåra, tålamodskrävande moment. Det skulle rullas och mjölas och kavlas och vändas och borstas...

 

och skjuts in i ugnen!

Hela tiden på jakt efter det perfekta brödet. Några blev brända, några blev för mjuka och några trasiga. Men några blev faktiskt näst intill perfekta. Betydligt mycket godare än fabriksbakade i alla fall.

När vi trots allt kände oss rätt så nöjda med den första satsen åkte vi hem och gjorde en liten sats mjukkakor också och det var betydligt mer lättarbetat.

 

En nybakt, ljummen mjukkaka till eftermiddagskaffet slår det mesta.

Saft

 

Vare sig man vill det eller inte. Sommaren börjar lida mot sitt slut. Det gäller att ta tillvara på allt vad den ger in till sista droppen. Att koka egen saft som man kan bjuda på långt in på hösten är ett exempel. Jag har flera, eller i alla fall några, gånger försökt mig på detta konststycke. Men varje gång har det resulterat i kökskaos med kleggig socker-och-bär-massa överallt och ingenting drickbart i slutändan. Tills jag nu har införskaffat lösningen; en saftmaja.

 

 

Några som finns på marknaden är inte direkt billiga men jag beställde min från Harald Nyborg i Skåne och det var till ett överkomligt pris. Jag har inte haft någon tidigare och visste inte heller hur den fungerade. Det är inte så komplicerat. Den består av tre delar, nederst en behållare som fylls med vatten, på den en behållare som samlar upp saften och överst en silinsats där man lägger bär och socker.

 

 

 

Till min första sats hade jag ca 2 kg svarta och röda vinbär (en del frysta) och 700 g socker. Inget annat. Jag brydde mig inte om att rensa bären alls. Man fyller man den undre behållaren med 3 l vatten och låter det koka. Bären och sockret värms upp av ångan och droppar ner i saftuppsamlaren. Jag hade dessvärre inte förstått att man måste ju ha avtappningsslangen stängd så saften får stå och värmas, utan jag lät allt rinna ut i ett annat kärl till en början. Sen förstod jag bättre och hällde tillbaka allt över bären igen. Det är även meningen att man ska hälla över lite saft över de sönderkokta bären för att få en bättre blandning.

 

När det är klart är det mycket smidigt att direkt hälla upp saften på flaskor från slangen men då krävs att man har varma glasflaskor. Jag försökte mig på att hälla upp det i en petflaska som då omedelbart smälte. Jag kan också varna för att alla delar på saftmajan blir mycket varma.

 

 



 

Det smakade precis som saft ska smaka och det blev ingen kladdig gegga och kökskaos den här gången. Nej, det blev riktigt bra! När jag ändå hade ångan uppe kokade jag en laddning krusbärssaft med mynta också.  Kanske blev det mer som en måltidsdryck. Nu ska jag klura ut vilken måltid den passar till. På återseende, inom kort.

 

Stekt strömming

Tjena! Det var ett tag sen. Bloggen är inte bortglömd. Det är bara så att det har varit lite mycket annat på sistone och vi är inne i en period av väldigt mycket grill här i familjen. Men för min trogna läsarskara lagade jag till en rätt här i veckan, den klassiska stekta strömmingen. Jag vet inte om det är nyttigt eller hälsofarligt, en lagom blandning av kvicksilver och omega 3.  Allt för ofta ska det kanske inte ätas men det gör det inte heller.

Jag köpte färdiga filéer där man bara behöver klippa av ryggfenan. (Att rensa fisk har jag aldrig kunnat.) Sedan doppar jag dem i uppvispat ägg och därefter i en panering blandad av grahamsmjöl, ströbröd, salt, peppar och lite dill. Sedan är det bara att steka på medelhög värme så de får en fin yta. Detta serveras med fördel med hemgjort potatismos och lingonsylt. Vi hade för dagen inga grönsaker hemma men det blev ett tunnbröd till istället.

 

Somliga i den här familjen verkar tro att strömming och surströmming är samma sak så därför blev det inga glada miner innan maten stod på bordet. Sen åt  faktiskt alla även om det inte var några jubel och hurrarop.

Jag är medveten om att det är kassa bilder men när vädret blir sämre kan mer tid läggas på detta och jag hinner leta fram riktiga kameran innan matlagningen drar igång.

Kalops

 

 

Man börjar se en trend. Söndagar är husmanskostdagar. Idag blev det kalops inspirerad av Tore Wretman men jag ville inte följa hans recept till punkt och pricka. Så här gjorde jag.

 

Knappt 1 kg grytbitar av älg

1 stor gul lök

1 stor morot

smör till stekning

1 buljongtärning

ca 4 dl vatten

några kryddpepparkorn

2 lagerblad

ca 2 msk vetemjöl

salt och svartpeppar

2 ansjovisar och lite ansjovisspad

 

Köttet putsades och skars i lagom stora bitar. Därefter bryntes köttet, löken och moroten. Jag la allt i en gryta tillsammans med buljongtärning, vatten och kryddor och så fick det stå och småputtra länge, minst 2 timmar skulle jag vilja påstå. Mot slutet gjorde jag en redning med mjöl och lite vatten som vispades i grytan. Därefter blandade jag i ett par hackade ansjovisar med lite spad och smakade av om det behövdes salt eller peppar innan servering. Potatis och inlagda rödbetor är självklara kompisar.

 

Det konstiga i Tores recept var att det inte var med någon buljong och inte heller något salt. Kanske är det så självklart att det inte behöver nämnas? Däremot fick jag tipset att blanda i bitar av ansjovis och det var nåt nytt. Men så gjorde man visst förr och det gav nog lite extra smak i grytan.

 

Övriga familjen tyckte det var välsmakande och åt med god aptit. Själv har jag alltid tyckt att kalops är lite sisådär, medelmåttig mat. Jag gillar bäst rödbetorna. Men den här gången var det ändå över medel. Antingen var det ansjovisen eller så var det moroten. 

 

(Det blev inte så många foton för jag hittade inte kameran under matlagningen.)

 

 

 

Våfflor

Ett recept ur boken var jag ändå tvungen att testa på en gång. Våfflor har jag alltid gjort med färdig mix men idag tänkte jag testa göra egen smet. Det råkade vara så att vi hade en hel del grädde i kylskåpet. Faktiskt väldigt mycket grädde och det beror på dålig planering av inköp.

Receptet lyder som följer:
4 dl tjock grädde
4 dl vetemjöl
2 dl isvatten eller iskallt vichyvatten
100 g smält smör (ljummet)

Grädden skulle vispas till skum, och sedan blandas med mjöl utblandat i vatten och därefter i med smöret. Förmodligen vispade jag grädden lite för länge och när man blandar 2 dl vatten med 4 dl mjöl så blir det ju en deg? Ja, det blev verkligen ingen våffelsmet utan en våffeldeg men det gick bra att grädda i alla fall. Frasigheten och flottigheten var det då rakt inget fel på. Jämfört med våffelmix så smakade det rätt annorlunda. Gott, men något som kanske saknades var lite salt. Ja, hur som helst åt jag på tok för mycket så jag har mått lite smått illa några timmar nu. Allt som innehåller mycket grädde måste inmundigas med måttfullhet, vilket jag aldrig lär mig.

Inspiration

 Jag har köpt en bok som kommer att ta mig ut på nya (och gamla) kulinariska äventyr.


Jag skulle kunna ägna bloggen helt och hållet till att laga mig genom sida för sida. Vad sägs om ålaladåb på smörgåsbordet, tisdagssoppa eller märgpudding som efterrätt? Men å andra sidan känner jag att våren är på väg, gräsmattan börjar på sina håll att synas och springskorna har letats fram. Jag har några andra projekt som lockar och att ställa sig med långkok hinns kanske inte riktigt med. Vi får se vad som händer...

Hur som helst är detta en mycket omfattande receptsamling, utan bilder och utan så många omskrivningar och utsvävningar. Rakt, rent och enkelt. Torgny Lindgren lär om denna nyutgåva av Tore Wretmans bok från 1967 sagt så här:

”Maten hör till livet, och livet är en ganska grov historia. Stunderna av förfinad jungfruolja och tioårslagrad vinäger är få. Det basala i våra liv är köttet. Och potatisen. Och köttet behöver inte alltid benämnas fransyska eller oxfilé. I uppriktighetens namn kan köttet bara få heta köttet och ingenting annat.”

Palt

 

Vad gör man på en lång långfredag om man vill få tiden att gå? Jo, man sätter igång ett paltkok. Det var i alla fall vad jag och min hjälpreda Vega gjorde igår. Palt betraktas ju som en typisk norrländsk rätt men i på Öland äter men kroppkakor och i Kina äter man dumplings och det är väl lite same same but different? Säkert är det många av er som vet hur man gör riktig palt och säger att det ska vara si och så. Jag har inga måsten förutom att när man nämner ordet palt för sörlänningar är det många som säger "det är sånt med blod va?" och det enda jag med säkerhet kan säga är att det finns paltbröd, blodbröd och blodpalt men i vanlig palt finns inget blod.

Jag har inte ätit hemmagjord palt på hur många år som helst och på egen hand har jag aldrig lagat den. Så hur det här skulle bli var ovisst. Det recept vi använde vi oss av hittade vi i kokboken:

ca 1 kg potatis (mjölig sort är bra)
3 1/2 dl kornmjöl
3 1/2 dl vetemjöl
1 tsk salt

300 g rimmat fläsk
1 gul lök

Skala och riv potatisen. Blanda med mjöl och salt tills det blir en fast deg. Skär fläsket i små tärningar och blanda med hackad lök.

 

Sedan kommer det lite svåra momentet; gör bollar av degen och gör en grop i varje som fylls med fläsket.

 

 

Det blev väldigt kladdigt. Här ser ni min hjälpreda göra sitt bästa. Man får hela tiden ta mer vetemjöl på händerna för att få ihop dem.

 

 

Det står att det ska räcka till 16 paltar men för oss blev det bara 10. Då fick vi i och för sig en del fläsk över och det stekte vi upp för att äta bredvid.

 

 

Paltarna läggs ned i kokande saltat vatten och så får de småputtra i ca 1 timme.

 

 

Slutligen äts den med lingonsylt och en klick smör.

 

Det som blir över fryser man in eller steker upp dagen efter. Enligt min pappa häller man mjölk i stekpannan så det blir som en sås och så äter man socker till. Men personligen steker jag den helst med endast smör och äter lingonsylt till. Mums filibabba!

 

Apropå fläsk, såg ni kanske repotaget på Aktuellt häromdagen om antibiotikaanvändningen på danska grisgårdar? Köp svenskt!



Kåldolmar

 

Idag hade jag hjälp i köket av Hedvig och vi knåpade ihop en riktig klassiker. Men jag måste få säga att jag har aldrig gjort kåldolmar tidigare så jag visste inte alls hur man skulle göra. Jag är inte helt säker på att jag ens har ätit kåldolmar någon gång så jag visste inte hur det skulle smaka heller.



500 g blandfärs
1 vitkålshuvud
1 lök
1 dl grötris
1 1/2 dl vatten till riset
2 dl mjölk
2 ägg
salt
vitpeppar
sirap

 

Jag förberedde redan i morse genom att koka riset med vattnet och mjölken till en tjock gröt. Sedan fick det stå och svalna. Vi kokade upp vatten och salt och förvällde vitkålshuvudet. Därefter plockade vi loss bladen och torkade av dem. Vi hackade och stekte löken lite lätt och blandade sedan ihop köttfärs, lök, gröt, salt och peppar. En grej som blev lite tokig var att vi förvällde hela kålhuvudet för att kunna ta loss hela blad men det gick inte alls åt så många. Så nu har vi ett halvt förvällt kålhuvud som jag inte vet vad man kan göra med.




Sen var det bara att göra små paket med köttblandningen inlindade i kålblad.

Dolmarna lades i en smord form och så ringlade vi på lite sirap.

In i ugnen 200 grader ca 45 minuter. Efter ca 30 minuter hällde vi på lite vatten från kålkoket.

När vi sedan tog ut det ur ugnen spred sig en speciell doft i köket. Jag vet inte vad jag ska säga men det kändes så otroligt välbekant. Som det luktade hos mormor och morfar typ.

Vi åt dem med kokt potatis och lingonsylt och det blev riktigt, riktigt smarrigt. Mycket godare än vad det såg ut att vara. 4,25 blev medelbetyget. När man ger maten lite tid, kärlek och omsorg så blir den också godare.

Köttbullar och potatismos

Vardagsmatens vardagsmat. Det kommer att bli lite mer ovanliga, bortglömda rätter snart. Jag laddar för det och kör på några väl beprövade kort först. Det som var lite ovanligt för mig var kokta morötter. Här brukar det mest vara rårivna. Nu över till köttbullarna.

En blandning av 1 1/2 dl mjölk, 1/2 dl potatismjöl och 1 dl ströbröd får stå och svälla en stund.

 

500 g blandfärs blandas med 1 ägg, 1 tsk salt, lite peppar och ännu en gång klippt persilja och timjan. (men nu är det slut) Sedan blandas mjölblandningen i och man rullar ihop några små bollar.

 

När köttbullarna har fått lite stekyta är det smidigt att lägga dem i en form och ställa in i ugnen på 175 grader. Tyvärr missade jag att se hur länge jag hade dem inne men det var lagom att skåpäta en halv bilpåse innan de var färdiga att serveras.  





Ris à la Malta

Eftersom man aldrig kan bli mätt på en soppa passade det ju utmärkt med en efterrätt.  Ris à la Malta går precis som risgrynsgröt att äta året om. Julbordet har ingen ensamrätt på denna dessert. Jag vet att vi har haft vilda diskussioner på fikarasten på jobbet om vad som är ris à la Malta och vad som är apelsinris och hur det tillagas. Men så här gör i alla fall jag. Gårdagens gröt blandas med lättvispad grädde, socker och lite vaniljsocker. Svårt att ge några måttangivelser eftersom det beror på hur mycket gröt man har förstås. Till detta serveras en saftsås som görs genom att en starkt blandad hallonsaft får koka upp och reds med lite potatismjöl. För att festa till det hittade jag lite hallon i frysen som fick följa med. Var inte det vardagslyx så säg?

Bara så ni vet så har rätten ingenting med Malta att göra utan det kommer från danskans risalamande som skulle betyda ris med mandel.

Potatis och purjolökssoppa

 

Är det svensk husmanskost? Ja det borde det väl vara. Det var väl det man åt i det forna Fattigsverige. Och det var det vi åt här i huset igår.

 

 

Det är busenkelt att laga.

8 potatisar

ca 15 cm purjolök

vatten

1 grönsaksbuljongtärning

persilja

timjan

mjölk

grädde

salt och peppar vid behov

 

Skala och skiva potatisarna och hacka purjon. Lägg i kastrull och täck med vatten och lägg i buljongtärningen. Låt det koka tills potatisen är så mjuk att den går att mosa med en visp. Späd soppan med en skvätt mjölk och en skvätt grädde. Därefter kan man krydda med lite vad som känns lämpligt. Jag råkade ha färsk persilja och timjan kvar från helgens stektillagning så det fick bli pricken över i:et.  



Risgrynsgröt

 

Få rätter kan smeka din gom så lent och mjukt som en vällagad risgrynsgröt. Alldelens för sällan lagar jag denna delikatess. Jag har hört många kalla det tomtegröt och julgröt men jag tycker inte alls att den enbart kan ätas i december. En kylig vårvinterkväll går minst lika bra. Jag vill minnas att när jag gick i lågstadiet serverades det soppa (med eller utan klimp) varannan fredag och risgrynsgröt varannan - året om. Det finns ju färdiglagad i affären men den är långt ifrån så god som den man gör själv. Det är också väldigt enkelt, bara det att det tar lite tid. Måttangivelser kommer från grötrispaketet.

6 port.
2 1/2 dl risgryn
5 dl vatten
3/4  tsk salt
9 dl standardmjölk
1 msk smör

 

Risgryn, smör, vatten och salt fick koka upp och koka med lock en liten stund. Smör stod det inget om på paketet men jag tror det är bra för att inte råka bränna fast och inget kan väl bli sämre med lite smör?

Därefter i med mjölk som fick just så pass koka upp innan jag sänkte till lägsta temperaturen på plattan och så på med lock. På paketet står det att den ska sjuda ca 40 minuter men det räcker inte på långa vägar. Jag tror det är det som är hemligheten - den ska stå jättelänge. Jag lät den stå över 1 1/2 timme och jag rörde i den någon gång under tiden. Sedan stängde jag av plattan och lät den stå en timme till innan det var dags att äta.

Den serveras förstås med mjölk, socker och kanel. Eller kanske lite vinbärsgelé? :-)
Jag har läst att gröt ska gå att frysa i lagom portionsstorlekar. Jag hade tänkt testa det men jag vet inte, det blev inte riktigt så mycket som jag hade trott.

Bloggen och jag utvecklas allt eftersom. Nu har jag tagit bilder med riktig kamera och inte fjantat med min mobil. Sen har jag ändrat inställningarna så ni lättare kan kommentera. Om någon nu till äventyrs skulle vilja det.